Jag har inte bott i Sverige hela mitt liv, jag föddes här och bodde här tills jag var 20 år, sen flyttade jag utomlands och bodde där tills jag kom hem för tre år sen. Tvprogrammen i detta land är trehundra procent bättre än i Sverige kan jag säga... Det hände faktiskt att jag sjukskrev mig (jag jobbade skift, så kvällar och nätter ingick) för att inte missa eller behöva se reprisen av mitt favoritprogram.... Japp, sån är jag!

Iallafall, under en vår så sändes ett program som hette "Arrange me a marrige". Det leddes av en kvinna från Indien där man ofta arrangerar sina barns bröllop. Hon förklarade att nuförtiden är det inte så att papporna träffas och bestämmer att deras barn ska gifta sig och den första gången de träffas är på bröllopet, utan allt handlar om "networking", att utnyttja sina kontakter. De i den "giftasmognas" närmaste familje/vänkrets hör sig för i sin vänkrets; "Har du en son? Som är i samma ålder som min dotter? Vad har han för intressen? Hur är hans familj? Är de lika vår familj med traditioner, moral, seder osv...

Sen träffar familjen några av männen (nu låtsas vi att det är en tjej som "letar" efter en lämplig man) och pratar lite med honom, lär känna honom lite mer och sen presenteras de två för varandra. De ges tid att prata och lära känna varandra och se om de gillar varandra. Om tycke uppstår kanske det blir bröllop efter ett par år.

Kvinnan som ledde programmet tyckte att vi i västvärlden tar för lätt på förhållanden och satsar inte "på riktigt" på varandra och i vissa fall kan jag hålla med henne... Det är så lätt att göra slut med någon om man retar sig på denna eller om denna har gjort något fel. Missförstå mig inte, om en av parterna i ett förhållande har varit otrogen, då är förtroendet borta och otroligt svårt att få tillbaka. Jag vet en del par som har hållit ihop och kämpat och lyckats rädda sitt förhållande, jag tycker för den skull inte att man ska stanna hos någon som gör en djupt olycklig. Men ibland kan jag tycka att människor ger upp för lätt, just för att det är lättare än att kämpa.

Jag ser mig själv som en fighter, någon som kämpar till sista blodsdroppen. Som jag gjorde i mitt senaste långa förhållande, jag var förlovad med honom och älskade honom så djupt att det faktiskt emellanåt gjorde ont. Men det höll ändå inte.  Kanske är det därför jag har svårt att "stadga" mig nu?

För jag blev så otroligt bränd förra gången, att jag har lovat mig själv att aldrig bli så sårad igen?

Iallafall, tillbaka till programmet; Det gick till så här, tjejer (det var bara tjejer, undrar varför det blev så...?) skrev till den här kvinnan, berättade att de hade svårt att träffa män och ha ett bra förhållande.

Kvinnan tog då kontakt med tjejens familj och två eller tre närmaste vänner och bildade en "panel" som känner den här tjejen utan och innan.

Panelen bestod oftast av mamma, pappa, syskon, ev kusin, moster, faster och kompisar. Sen fick de "nätverka" och höra sig för i sin bekantskapskrets om någon kände en singelkille i lämplig ålder, efter någon vecka träffades panelen och pratade och "jämförde" killarna. Tre killar valdes ut för att få träffa panelen. Detta låter väldigt formellt och stelt, men det skedde alltid i en avslappnad miljö, antingen hemma hos en av kompisarna, på ett cafe eller hemma hos killen.

Efter detta momentet valdes en kille ut som skulle vara "perfekt" för deras tjej.

Nästa steg var ju då att få de två att träffas och då ordnades det alltid med fest, en ganska stor fest med både tjejens familj och kompisar och några av killens kompisar som umgicks och hade kul tillsammans. På så sätt kunde killen och tjejen träffas och prata ostört utan att någon stod och tittade och tisslade, tasslade och fnittrade..

I slutet av programmet visade man ett "återbesök" hos paret ett år senare och av åtta par som träffats, var sju av dem fortfarande tillsammans och jag tror att ett eller två par var förlovade och planerade bröllop.

Detta programmet fick mig att tänka på killarna som har funnits i mitt liv... Vissa skulle nog säga att de alla är ganska lika, både till utseendet och till viss del sättet, och med facit i hand så har de inte varit något för mig.

Kvinnan i programmet menar att man själv ofta är "blind" för vilken typ av (i mitt fall) man som skulle vara bra för en själv, medans din familj och vänner känner dig ganska väl och kan se vilken kille som skulle passa dig bättre än de du själv träffar.

Jag tog fasta på det här och gav mina närmaste vänner en utmaning/uppdrag;  "Arrangera mitt bröllop!!  Eller iallafall, hitta en kille till mig; ni känner mig bäst, vet vem som skulle vara bra för mig. Hjälp mig att hitta kärleken!"

Svaret jag fick var; "Jag känner inga singelkillar" 

Är ALLA gifta nuförtiden??

"Nätdejting är nog det bästa för dig"

Jaha.... Nu har jag provat det....Flera gånger... och jag är fortfarande singel... 

Så mina vänner är inte att förlita sig på när det kommer att hitta kärleken.

Imorgon ska jag berätta om några killar jag träffade när jag bodde utomlands.

Imorgon är det fredag!

Underbara helg!