Ikväll har jag badat bastu och ätit middag med tre av mina favorittjejer. Vi gick i grundskolan ihop men när vi slutade nian tappade jag kontakten med dem. Jag stötte på dem ibland medans vi fortfarande gick i gymnasiet, men efter jag flyttade utomlands sågs vi inte igen. Vi träffades aldrig över en fika när jag var hemma på besök, vi skrev aldrig till varandra, inte ens julkort. Sen kom detta under som är facebook...Och som de säger; resten är historia... Vi tog upp kontakten och träffades en gång och åt middag innan jag tog steget och flyttade hem och när jag flyttade hem stod de där och välkomnade mig hem och gjorde plats för mig i sina liv. Man kan inte önska något mer än så, nu är de som sagt tre av mina favorittjejer!

Mina tre vänner är alla gifta och jag är otroligt glad att ajg har fått vara med på samtliga bröllop. Eftersom jag är den enda singeln så brukar jag underhålla dem med mina datinghistorier, ikväll var inget undantag. Det är så underbart att ventilera tankar och känslor med mina tjejer, för de ser saker från en helt annan synvinkel än vad jag gör. De grälade lite på mig eftersom jag letar efter fel på killar som är väldigt trevliga och fina eftersom jag är så förtvivlat rädd att bli sårad. Och så är det ju. Jag fick mitt hjärta krossat för fyra år sedan och det tog mig väldigt lång tid att pussla ihop det igen och hitta tillbaka till mig själv, jag lovade mig själv att jag aldrig ska bli så sårad igen.

Så ja, jag antar att jag är rädd. Livrädd. 

Killarna jag har dejtat förut är alla ganska lika till sättet och även lite grann till utseendet. Jag vet hur jag ska handskas med dem, jag vet hur jag ska ta dem och vad jag kan förvänta mig från dem. Jag vet att de kommer att såra mig, medvetet ofta och jag vet att de aldrig kommer att stanna kvar hos mig.

Jag är inte van vid att killar är snälla mot mig, jag har ingen aning hur jag ska hantera dem, jag vet knappt hur jag ska prata med dem. Men det kanske ger sig, det kanske är ok om jag är lite snäll och mesig också.

Jag har ju tänkt flera gånger att jag ska avsluta med Anders, men varje gång är det något som hugger mig i magen som gör att jag inte kan göra det ännu. Så jag tänker "rida ut" den här. Se om det kanske är ok att dejta en bonnig Svenssonkille? Kanske jag själv är en Svenssontjej? Nästa gång jag träffar Anders ska jag inte fokusera på hans negativa sidor, utan hitta och fokusera på de positiva sidorna istället. Njuta av att spendera tid med honom.

Nu är jag jättetrött, tror att bastun tog kål på mig..

Hoppas ni sover gott