Jag har precis kommit hem från att ha träffat Olle... 

Vi träffades på Starbucks, jag kom dit lite innan honom. 

Det första han säger till mig är; "Jaså det är så du ser ut i verkligheten", han har en väldigt "stirrande blick", han spärrar upp sina ögon så att det ser ut som att de är på väg ut ur ögonhålorna. Han verkade ha diverse andra ticks också, som att skrynkla i hop sitt ansikte och pluta med munnen lite då och då. Han blundade också när han pratade, vilket i mina ögon tyder på oärlighet eller att man vill dölja något.

Vi hade verkligen ingenting att prata om.. Jag berättade lite om resor som jag varit på, till vilket han svarade; "Usch!"

Sen tittade han på min kylväska som jag har med mig varje dag och sa; "Det där var en ful handväska!"

För det första; Ingen dissar kylväskan!

För det andra; Det är ingen handväska, det är en kylväska. Som man har mat i med en kylklamp för att hålla den fräsch tills man kan äta den.

Jag tror inte att vi ens satt där i en timme, jag tror att vi sa samtidigt; "Ja det här var ju trevligt"

Sen frågade han om vi skulle fortsätta "detta"?

Jag har ju lovat mig själv att alltid vara ärlig mot männen jag träffar men framför allt ärlig mot mig själv, så jag sa att det inte riktigt kändes som att vi har något gemensamt och jag tyckte inte att vi skulle träffas igen.

Han säger då; "Nej men då gör vi inte det, ingen vits att plåga varandra mer"

Nej om det är så plågsamt att ta en fika med mig, så ska du absolut slippa!

Så jag kom hem, åt middag och tittar nu på en film, Stardust. En av mina favoriter.

Jag har fått ett par meddelanden från Simon idag, han har det tydligen jobbigt, har legat i sängen hela dagen. Han ville prata.. Nu när jag är hemma skickade jag ett sms och sa att om han vill prata så kan han ringa mig nu. Känner jag Simon rätt så dröjer det minst en timma tills han hör av sig..

Jag vet inte hur jag ska hantera detta, sist vi pratade sa han att han tror att vi behöver varandra förtillfället, men ajg känner inte att jag behöver honom och jag vill inte att han "behöver" mig heller.. Jag vill inte vara hans psykolog

Pratade med Sebastian i lördags, eller var det söndags..? Ja det spelar ju ingen roll egentligen, vi pratade iallafall per telefon. Vi pratar rätt mycket med varandra och han har blivit en en bra vän som jag känner att jag kan prata om det mesta med.

Man kan väl påstå att jag beklagade mig lite över Anders tafatthet (detta var innan söndag..) och att han var lite klängig... Sebastian sa något som jag har tänkt en del på.. Att de flesta män som använder dejtingsidor är ganska osäkra och söker bekräftelse som de inte kan få av tjejer de träffar på andra sätt. Betyder det att vi tjejer också är osäkra och "desperata"? Desperat är ju det sista jag vill bli sedd som...

Är man lite halvdesperat om man letar efter kärleken på nätet?

Min fråga är ju då; Var hittar man kärleken när man har passerat 30?

Jag jobbar på en arbetsplats där 95% av oss är kvinnor, jag har hört mig för i min vänkrets (det är en historia för sig själv) och det verkar i stort sett omöjligt...

Så vad ska jag göra?

Sluta?

Bara acceptera att jag ska vara ensam för resten av mitt liv?

Det finns säkert de som tycker så, men det får vara för dem.. Jag vill inte leva mitt liv i ensamhet, så enkelt är det bara. 

Så jag letar vidare, men resten av veckan ska vara dejtfri för mig.