Måndag... Klockan är nio och jag har äntligen fått i mig mat. Spaghetti och köttfärssås avnjuts i soffan medans jag tittar på Hotell Gyllene Knorren. Julkalendern från 2010. Jag är en julnörd... Jag kanske skriver något julmysigt varje dag här. Eller så låter jag bli. Om det inte involverar en dejt kring juletid förståss... Då kanske jag beskriver omgivningen lite extra..

Jag ska ha julfest den 8:e December. Då exploderar julen verkligen i min lilla lägenhet. Jag går fortfarande och funderar på om jag ska bjuda Anders eller inte... Jag har tänkt ganska mycket på honom igår och idag, längtar efter att träffa honom igen.. Vilket känns..Ja hur känns det egentligen? Jag gillar inte känslan, jag vill inte tycka om honom, han är lite "mesig" och väldigt "Svensson". Inte alls den typ av kille jag ser mig själv med. Jag ser mig med en cool, spännande och tatuerad kille. Inte någon som bor i en villa i en förort och kör buss...

Men jag kan inte säga tack och hej till honom riktigt än...

Men iallafall, tillbaka till vad jag skulle berätta om idag; Pojkvänner från förr....

Ja var ska jag börja..? Från början kanske? Njae...min första pojkvän är verkligen inget att skriva om..Inte för att han är en hemsk människa, men jag gick i fjärde klass och han brukade göra smycken till mig i träslöjden. Jag tror att jag fortfarande har kvar några av dem...Någonstans hos mina föräldrar.

Nej, jag ska berätta om min första pojkvän jag hade när jag bodde utomlands. Vi kan kalla honom Phillipe. Jag jobbade på en bensinmack där jag ibland var ute och hjälpte kunder att tanka. Japp, i vissa länder gör man fortfarande så.

En söndageftermiddag kom det in en lång rakad kille och köpte cigaretter. Jag minns att jag tänkte att han var ganska snygg. Lite senare på kvällen satt jag hemma med Louise och åt middag när några av grannbarnen kom springande och sa att det var en kille som sett mig på macken och nu var på väg till mig för att bjuda mig på middag.

Att säga att jag blev ställd är nog bara förnamnet.. Han var otroligt blyg och vi satt och tittade på varandra ett tag innan han frågade om jag ville ta en drink dagen efter?

Jag stammade nog fram ett "ja ok"

Nästa dag blev jag sminkad, fönad och påklädd av Louise och hennes kompis, mitt hår var som klister av för mycket hårspray och jag hade lånat en kjol av Louise som var aldeles för snäv för den promenad i skogen som Phillipe tog mig på Men det gick bra ändå, efter den dagen träffades vi varje dag, jag trodde att jag var kär... Allt gick så fort, efter en månad hade vi flyttat ihop, Phillipe friade (jag sa ja) och vi pratade om barn..

Efter ytterligare en månad hade vi flyttat i sär, jag tillbaka till Louise och Phillipe till sina föräldrar...

Min första viktiga läxa lärd; "Bli inte kär i kärleken" försök inte tvinga fram något som inte finns där...

Fyra månader senare flyttade jag ifrån byn och såg aldrig Phillipe igen. Vilket jag aldrig grät över, inte en enda tår.

Jag lovade mig själv att jag aldrig skulle rusa in i  något så snabbt igen. Aldrig!

Det är ganska svårt att lyda sina egna råd... Vilket ajg kom att inse nio år senare. Men honom berättar jag om en annan dag. Nu ropar sängen på mig. Godnatt! Sov gott